eelaaa

Det är en underbar dag i Dublin idag, solen skiner o det är blå himmel, men inte ens det hjälper. Jag ligger här i sängen o mår ungefär som jag ser ut. Förjävligt. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, för det finns egentligen ingenting att säga om allt. Jag är en förvirrad tjugotvåårig tjej som inte kan hantera det hon känner. Man tror att livet ska bli lättare o man tror att saker o ting någon gång kommer att flyta på o fixa sig. Så klagar man för att de inte gör det, fast man egentligen inte har någon annan att skylla på än sig själv. Varför de blir som de blir kan man fråga sig hundrafyrtiofyra miljoner gånger om, men man hittar inget bra svar. Jag försöker gräva så långt inom mig jag bara kan för att försöka komma på en lösning men jag hittar ingenting annat än tomhet.

Varför gör man vissa val? Varför går man vissa vägar? De säger att man ska dra nytta av allt som händer i livet o ta lärdom av allt. Fast vad tjänar de till? Vad ska man med all denna kunskap till? Är jag för ung för att yttra mig? Kommer saker o ting bli lättare för mig när jag blir äldre? Kommer JAG ha funnit mig själv på riktigt då o veta till hundra procent vad jag vill med mig själv o mitt liv? Jag trodde att jag hade kommit så långt med mig själv men nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett, där jag en gång var.

Sen har vi de här med kärlek. Att bry sig om någon slutar oftast bara i problem. Känslor. De är känslornas fel att de blir så. Känslor är ganska intressant. Man har ju en hjärna som tänker på ett sätt, är de det som är förnuftet? O sen hjärtat, är de det som är känslan? Shit vad flummigt de blev nu. Så gåre när man ligger här o är deprimerad o filosoferar. Om man vet att man borde handla på ett sätt varför kan då känslorna ta över o göra på ett annat sätt? Om de nu ens är känslornas fel. Ibland tycker jag att man bara inte kan förklara vissa saker. O jag gillar inte det, för jag själv vill gärna ha logik bakom allt.

Vilket ska man lyssna på då? Vad är egentligen bäst? Hjärnan som vet hur det borde vara, eller känslan som säger att det ska vara såhär. Är det när man har funnit balans mellan de båda som man vet att man har gått rätt väg? Är det så det är? Är det kanske de som är en mening med livet? Att finna balans mellan hjärna o hjärta. Är det de som gör att man mår bra?

Jag är otroligt arg på mig själv för att jag handlat på vissa sätt. Jag är otroligt besviken på mig själv för att jag gått vissa vägar. Jag trodde bättre om mig själv. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur de här men jag vet att på något sätt kommer jag att göra det. Tiden läker alla sår, på ett eller annat sätt. Så äre ju. Det är bara det där tålamodet, jag har ju inte så gott om det. Om man verkligen bryr sig om någon, om man verkligen älskar någon, måste man våga sätta den personen fri. Jag förstår logiken bakom det, även fast de är sjukt svårt. De var ju det där med hjärnan o hjärtat.. Finn balansen, väx upp!