eelaaa

Klockan är mitt i natten o jag kan inte sova, inte för att jag direkt har försökt, men det är så mycket i huvudet. Har gått från blogg till blogg o till slut vet jag inte vart jag hamnade, men det var något som fick mig o börja tänka. Något fick mig o fundera över det som jag förbjudit mig själv att fundera på, men som jag funderar på i smyg ibland ändå.

Varför skjuter jag bort saker som jag tycker är jobbigt? Varför har jag i princip ignorerat det som jag vet är en av orsakerna till att jag mått dåligt inombords under en lång tid? Varför har jag så jävla svårt för sånt som jag tycker är jobbigt, både känslomässigt och fysiskt?

Varför har jag jobbigt att prata med andra om det? Varför har jag jobbigt att prata om det med andra personer som älskar mig, och framför allt så förstår jag inte varför jag har jobbigt att handskas med det inför mig själv?

Jag vill inte prata om det, jag vill inte tänka på det, men ibland tänker jag på det iaf o ibland måste jag få ut det jag känner. Hur hade det varit? Varför hände det mig? Gjorde jag rätt? Det är så många tankar som rör om i huvudet. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, jag försöker tänka att jag gjorde rätt o jag försöker tänka att det inte är någon big deal, men det är en big deal och det är något allvarligt. Vi pratar aldrig om det o vad finns det egentligen att prata om. Jag vill inte älta saker o ting, men jag vet innerst inne att jag är en människa som hakar upp mig på saker som jag inte kan förstå. Jag är en riktig grubblare o jag kan grubbla sönder, dock har jag blivit bättre med det där, men de är ändå vad jag är innerst inne.

Jag sköt bort allt o låtsades som att allt var bra o där gick det fel. Efter det blev fokusen istället på något helt annat.

Allt jag känt inombords har jag tryckt bort och istället betett mig på ett oförklarligt sätt. Den personen som betyder fruktansvärt mycket för mig, den personen som funnits vid min sida till hundra procent jämt, den personen jag inte har velat något annat än att älska, den personen har fått ta allt. Det hemska i allt är att jag inte vet vad han känner eller om han någonsin tänker på något sätt som mig. Jag är så rädd att den personen aldrig någonsin kommer att förstå o jag är så rädd att den personen aldrig kommer lita på mig igen.

Ibland kan jag till och med sakna det och ibland blir jag rädd för att det skulle vara försent. Ibland ser jag det framför mig.

Det förde mig närmare dig men lika snabbt sköt jag dig ifrån mig.

Jag kan älta situationen om o om igen i mitt huvud, men bara i smyg. När jag är hemma själv, när vi är ute o går, när jag åker på bussen fram o tillbaka till jobbet.

Hur jag hanterade situationen, det stör jag mig på. En vuxen människa gör inte så. Borde jag pratat med någon? Hade det vart lättare då?

När jag tänker tillbaka minns jag hur jag kände, men jag kan inte se någonstans att jag visat utåt hur det var. Jag kan inte se det någonstans. Det är precis som att jag låtsades som ingenting.

Därav är det inte konstigt om folk inte förstår någonting, det är inte konstigt om folk inte förstår att jag innerst inne mått dåligt. Det är inte konstigt att folk tror att allt är okej. Det är mitt eget fel.

När jag är bredvid honom ibland, om vi ska sova, om han är nära, eller om jag bara tittar på honom så kan känslan komma upp, precis den känslan som jag kände precis just då. När jag skriver det här kommer precis den känslan tillbaka. Det kan komma så fort. Det gör ont i hela bröstet o tårarna börjar rinna.

Jag vet precis vad jag gjorde för fel o den ångesten jag har över det är otrolig. Jag vill inget annat än att det ska vara som det var en gång, som det var innan allt.

Livet är så jävla svårt att förstå sig på. Varför sker vissa saker? Varför? Hur många gånger ställer man sig den frågan? Varför händer saker o ting? Varför tycker man att livet är orättvist ibland?

Jag kommer aldrig förstå.

Jag är rädd att jag ska glömma bort! Jag vill inte glömma bort men samtidigt vill jag inte tänka på det, det känns som att omgivningen skulle tycka att det är konstigt. Varför bryr jag mig ens om omgivningen?

Jag förstår att ingen kan förstå som inte själv har känt som jag känner. Det är väl det som är grejen, jag har känt det. Det räcker för att det ska bli något.

En natt som denna, när jag sitter hamma själv o kommer in på saker som jag bara låter mig tänka på i smyg, önskar jag att du var här. Jag önskar att du var här bredvid mig i sängen o jag önskar att du kunde hålla om mig så som bara du kan. Jag önskar att du var här o klappade på mig o pussade mig i pannan sådär som bara du gör. Jag önskar att du var här och berättade hur mycket du älskar mig, sådär som bara du gör.

Allt har varit spänt mellan oss den senaste tiden, o jag vet att tid ifrån varandra förhoppningsvis stärker oss.

Nu skäms jag nästan sådär igen för att jag skriver ut vad jag känner, men det här är min blogg, o jag skriver i den för mig själv, vilket betyder att jag ska kunna skriva av mig o kunna skriva precis vad jag känner. Jag skriver för att det känns skönt för mig. På något sätt vill jag få ut allt. Jag vill hjälpa mig själv.